idaglasberg

Idag är det ungefär 11 månader sedan jag mådde väldigt dåligt. Det var en period då jag hade väldigt svårt att klara av vardagliga saker som att sova, äta, gå till skolan, etc. Jag fungerade inte tillsammans med människor och jag funderade inte heller när jag var ensam. Under en vanlig dag så kunde jag bryta ihop ett x antal gånger, många gånger satt jag och grät över ingenting. Det tog inte alls lång tid för mig att förstå att jag inte mådde bra, tvärtom. Det gick några dagar, sen gick det upp för mig att jag inte var som mitt gamla jag längre. Jag kan inte med ord förklara hur dåligt jag mådde men jag kan säga att jag aldrig upplevt någonting sådant förut. Att ha ångest en kväll för att man inte orkar göra klart en uppgift var ingenting jämfört med att ständigt gå runt och vara rädd för allt, inklusive än själv. Det är snart ett år sedan jag mådde så dåligt och det känns ofattbart att jag ens överlevde, att jag sitter här idag och är hyffsat nöjd med mig själv och mitt liv.

Under jullovet så har jag med jämna mellanrum känt samma känsla som jag kände då, inte på samma sätt självklart men jag har ändå känt mig väldigt nere. Jag har främst haft ångest för att jag inte har tagit tag i saker som jag borde. Det är väldigt lätt att säga ”äsch, skit i det, det kan du göra imorgon”. Men om imorgon känns lika jobbig som igår, hur gör man då?. Det vet jag faktiskt inte själv. Men på något sätt så lyckades jag att känna glädje igen och det skämmer mig att jag inte minns hur.